Sankta Teresia Benedicta av Korset – Edith Stein – ett av Europas skyddshelgon

Den 9 augusti firar Kyrkan Benedicta av Korset. Hon föddes 1891 som Edit Stein i en praktiserande judisk familj. 1922 mottog hon dopet och inträdde senare hos karmeliterna i Köln. 1942 arresterades hon av Gestapo och deporterades till Auschwitz där hon omgående sändes till gaskammaren, sannolikt just den 9 augusti. 1998 helgonförklarades och 1999 utsågs hon till en av Europas skyddspatroner.

Idag publicerar Katolskt perspektiv ett föredrag om Edith Stein, hållet av Febe Lann i Kristus Konungens katolska församling i Göteborg den 12 september 2011.

Edith Stein – Teresa Benedicta av Korset

Man tycks ha räknat ut att runt fyra tusen katolska präster mördades av nazisterna; de flesta var polacker, men det fanns även tyskar och andra. Utöver dessa mördades otaliga nunnor, blivande präster och församlingsbor överhuvudtaget. Även protestantiska trosbekännare föll offer för nazismens hat; mest känd är kanske Dietrich Bonhoeffer.

I Dachau var 94 % av prästerna katolska, och 5 % protestantiska. Jag vet inte om den resterande procenten var ortodoxa eller reformerta. Dessa katoliker kan då jämföras med den ojämförligt största gruppen: judarna, där sex miljoner mördades. Dessutom drabbades romer, homosexuella och funktionshindrade.

Jag funnit mina upplysningar i biskop Anders biografi om Edith Stein; eftersom han, liksom hon, är karmelit, tänkte jag att han skulle vara den bästa tänkbara källan till kunskap i just det här fallet.

Den 12:e oktober, på själva Försoningsdagen, 1892, föddes Edith, som elfte – och sista – barn till Auguste och Siegfried Stein, båda fromma judar. Edith växte upp med den mosaiska lagen och med alla Talmuds föreskrifter. Ediths mor blev mycket snart änka och tog därmed över ett enormt ansvar för att försörja den stora familjen; de yngre barnen uppfostrades främst av sina äldre syskon. Och eftersom alla syskonen hade intellektuella intressen, är det ganska naturligt att lilla Ediths förstånd och bildningsiver fick en bra grogrund. Hon blev en mönsterelev, när hon väl fick börja skolan, lite tidigare än vanligt.

Edith själv har beskrivit det som att hon var ateist mellan tretton och tjugoett års ålder. De flesta av syskonen gled ifrån tron. Jag tror nog att vi alla kan föreställa oss mamma Augustes sorg över att se att det som var hennes hela livsgrund, ingenting betydde för dem hon älskade mest; en mardröm för en mamma. Men även om Edith övergav sina fäders tro, så hade hon alltid en mycket djup respekt för sin mor och hennes tro. Och när hon följde med till synagogan ibland; var det enda som imponerade på henne där, just mammans innerlighet i bönen.

Som tjugoåring tar hon studentexamen; drömmen är att bli lärare vid någon högre läroanstalt. Hon räknar sig som ateist, men är inte på något vis aggressiv eller debatterande. Däremot brottas hon själv med de stora livsfrågorna. Hon läser psykologi, men finner ingen tillfredsställelse i det; psykologin förefaller reducera människan till något mekaniskt, och det tilltalar inte den unga damen. Det är under denna tid, som hon börjar öppna sig för en gudstro; fortfarande mycket vagt – och hon är absolut inte på det klara med om det är inom kristendom eller judendomen hon kan känna sig hemma – men det har ändå startat en process.

Så hur skapas en gudstro? Vi kan förmoda, att hennes klara intellekt och hennes studier har visat henne tomheten i ateismen; samtidigt som säkert mammans förböner och förebild betytt mycket. Bedjande mödrar har ju fostrat helgon förr; och Edith kommer till tro mycket snabbare än den helige Augustinus, iallafall.

Under första världskriget är hon frivillig Röda-Kors-medhjälpare och vårdar soldater ur den österrikiska armén. På sjukhuset hördes emellanåt en del antisemitiska uttalanden; Edith utmärkte sig genom att konsekvent stå för sitt judiska ursprung; hon stack aldrig under stol med vem hon var. Hon ser alltså lidande och död på nära håll, men klarheten om vem Gud är dröjer.

I slutet av kriget stupar en vän, vars änka då ber Edith om hjälp att ordna upp makens filosofiska kvarlåtenskap. Edith åker dit, närmast rädd för att behöva möta och trösta en tillintetgjord änka. Istället möter hon en människa som är helt överlåten åt Kristus. Om detta möte, säger Edith, senare: “Detta var mitt första möte med korset och den gudomliga kraft, som det meddelar åt dem, som får bära det. Jag fick för första gången på ett påtagligt sätt se Kyrkan framför mig, hon som fötts ur Frälsarens lidande, i hennes seger över dödens udd. Det var i detta ögonblick som min otro övervanns.”

Edith har nu kommit fram till att Kristus är Svaret; men hon vet ännu inte vilken kyrka hon skall söka sig till. Hon läser Nya Testamentet, och hon läser Kierkegaard. Vid denna tid söker hon nytt arbete; hon har tidigare arbetat för en fenomenolog, men hon är för självständig för att vilja ägna sig enbart åt att utföra order och kopiera en annan människas tankar. Men det är svårt med arbete; hon är ju kvinna, och dessutom jude; bådadera innebär svårigheter. Hon får därför ingen befattning. Men hon har hela sin studietid varit politiskt intresserad, inte minst vad gäller kvinnosaksfrågor.

1919 återvänder Edith till sin hemstad, Breslau; hon får inte föreläsa vid universitetet, men mamman ställer hemmet till hennes förfogande; där samlas åhörare.

Det blir främst två möten, som gör att Edith avgör sig för Katolska Kyrkan. Hon berättar att hon i Frankfurts domkyrka får se “en kvinna komma in med sin torgkasse, falla på knä i en bänk och be en liten bön. Detta var något absolut nytt för mig.  I synagogan och i de protestantiska kyrkor, som jag hade besökt, går man bara in för att vara med på en gudstjänst. Men här gick någon mitt under sitt dagliga värv in i den tomma kyrkan för ett förtröstansfullt samtal. Detta är något jag aldrig har glömt.”

Nästa möte sker sommaren 1921, när Edith är hos en väninna och hennes man för att hjälpa dem med trädgårdsarbete. En kväll är hon ensam hemma, så hon letar i bokhyllan efter någon kvällslektyr; det blir “Den heliga Teresa av Avilas liv”. Hon sträckläser boken, och konstaterar att “Detta är sanningen!”

Det kan vara så ibland, att det är just en mystikers skrifter som öppnar ögonen på en sökare; så sker iallafall med Edith Stein. Och i de egenskaper som Edith säger utmärker Teresa, kan vi också igenkänna Edith. Det hon finner hos Teresa är “andens klara blick”, “hjärtats glöd”, “dådkraftig vilja”, ”gemenskapsanda” och “tjuskraft på själarna”.

Efter att ha sträckläst Teresas självbiografi på natten, beger sig Edith på morgonen ut för att köpa en katolsk katekes och ett missale! Hon studerar dem grundligt och hon besöker mässan – och känner sig hemma. Efter mässan följer hon med prästen till prästgården och ber att få bli döpt. Han förklarar att det krävs en viss förberedelse – och undrar hur länge hon undervisats och av vem. Ediths svar blir “Var snäll och förhör mig, vördade fader.” Och hennes kunskaper tillfredsställer den gamle prästen, som bestämmer en dag för dopet.

Den 1 januari 1922 upptas så Edith i Katolska Kyrkan; det är Jesu Namns högtid, en av Kyrkans mest judiskt präglade högtider. Redan nu vet hon att hon har en kallelse till Karmel, men att det är för tidigt att söka sig dit. Det närmaste eldprovet blir att berätta för mamman, att hon blivit kristen, katolik; Aguste är ju en nitälskande judisk trosbekännare.

Dotterns dop skakar henne i hennes innersta, och hon gråter bittert. Hon är förkrossad – men ser också att något hänt dottern, något gott. Edith stannar nu en tid hos sin mamma, följer med henne till synagogan, där hon på nytt upptäcker judendomen, och hon deltar i gudstjänsterna, fastar på försoningsdagen och följer med i psalmerna med sitt romerska brevarium. Edith är alltså en fullt övertygad katolik – och först då har hon hittat sina judiska rötter fullt ut.

Edith vill till Karmel, men hennes andlige rådgivare påpekar att det är för tidigt; men han hjälper henne att få en tjänst som lärare hos dominikanersystrarna vid S:ta.Magdalenas skola och lärarinneseminarium i Speyer. Här får Edith kombinera undervisningen – som hon är så duktig på – med ett liturgiskt liv och mycket stilla bön. Och Edith, som tidigare aldrig intresserat sig för sin klädsel, vinnlägger sig nu om att vara ett gott föredöme för tonårsflickorna, genom att vara prydlig, men inte elegant.

Under denna tid arbetar hon även med en del översättningar, bl.a. av kardinal Newman och Thomas av Aquino. Detta översättningsarbete ger henne många nya impulser, och hennes andlige vägledare utbrister en gång: “O denna filosof! Hon kan ställa mer frågor än tio lärda teologer kan besvara.” Edith vistas även ibland i ett benediktinkloster, på reträtt. Hon växer andligt av denna miljö – men är hela tiden på det klara med att hon är kallad någon annanstans. Hon säger också, i ett sammanhang då någon uttrycker entusiasm över de tyska trupperna, att: “Ni skall få se, nu börjar snart en judeförföljelse och sedan kommer man att förfölja de kristna!”

Under tiden som lärare i flickskolan, har Edith lärt sig hur viktigt det är att ge de unga en gedigen grund att bygga på. Tidens villoläror satsar på att förleda de unga; det är viktigt att Kyrkan vinnlägger sig om att vinna ungdomen för Herren.

Samtidigt som Edith ser vikten av att skydda de unga, är hon framför allt medveten om kvinnans betydelse. På nytt står kvinnofrågan klar för henne, men ur en helt annan synvinkel. Kvinnans rättigheter, som hon absolut inte ifrågasätter, har upphört att vara ett mål, för att istället bli ett medel på väg mot målet. Kvinnor, kristna kvinnor, är viktiga – för Kyrkan och för världen; men hon har lite svårt att precis sätta fingret på vår funktion. I nazismen är det avel som är kvinnans funktion; det tar hon naturligtvis avstånd ifrån. Likaså kommunismens idé, att kvinnan rätt och slätt är en ekonomisk faktor i klasskampen. Edith vill belysa, att vi kvinnor har en andlig funktion, av något slag. Men jag kan inte finna att hon riktigt kommer fram till vilken; den frågan kanske vi får ta över i våra böner om vishet?

Edith är övertygad om att vi inför Gud varken är man eller kvinna, varken jude eller grek – men samtidigt är vi skapade i två olika kön. Och eftersom Edith är intellektuell, gör hon åtskillnad mellan dogmatiska trosutsagor och tidsbundna uppfattningar; i det sammanhanget händer det också att hon ger aposteln Paulus en känga!

Däremot förespråkar hon inte kvinnliga präster; hon pekar på att hela traditionen och själva inkarnationsordningen talar emot detta. Kyrkan har aldrig vigt kvinnor till präster; men det vigda ämbetet har heller inte begränsats till enbart präster. Edith pekar på att det i urkyrkan också fanns vigda kvinnliga diakoner! Här finns en öppen möjlighet för någon form av kvinnligt deltagande i det vigda ämbetet! Detta alltså enligt biskop Anders biografi om Edith Stein; det är inte mina fantasier; att jag sedan håller med detta helgon till 100 %, är en annan femma.

Ediths syster Rosa känner sig också starkt dragen till kristendomen, men skjuter upp dopet av hänsyn till mamman. Det är 1933, och det blir alltmer ohållbart för en jude att ha en tjänst. Partifunktionärer gör ideliga påtryckningar om att skolan skall göra sig av med den judiska docenten. Edith vill inte utsätta akademien för fara, utan drar sig tillbaka. Nu är hon 42 år gammal och inser att Hitlers regim inte ger henne några vidare möjligheter ute i samhället. Nu kan hon gå i kloster. Hon känner, profetiskt, att hennes gemenskap med Kristus och med det judiska folket kommer att göra henne delaktig av både Kristi kors och judarnas kors.

Hon träffar sin mamma inför avskedet – de kommer inte att ses någon mer gång. Mamman undrar om inte Edith tycker att man kan vara from på det judiska sättet? Visst kan man det, svarar hon, om man inte lärt känna något annat! Vilket får mamman att förtvivlat fråga: “Varför har du lärt känna detta?”

I Karmel har Edith hamnat rätt; hon erfar Kärleken så tydligt. Och den 15:e april, 1934, på den gode Herdens söndag, mottar hon karmelitdräkten, som novis, under namnet “Teresa Benedicta av Korset”. Med det namnet får hon med både sin tacksamhet mot Teresa av Avila och mot Benedikt – och ändå, mest av allt, mot Den Korsfäste!

I klostret är hon lycklig; hon har hittat Hem. Hon sätts att skriva små biografier om olika karmeliter, samtidigt som hon deltar i klostrets alla övningar. När söndagen kommer, utbrister hon: “Gudskelov, idag behöver jag inte skriva, idag får jag be.”

Men samtidigt som hon njuter av klosterlivet, vet hon att hennes Brudgum är korsfäst; det är Honom hon tillhör. Och ett kors väntar också henne.

Mamman dör, systern Rosa låter döpa sig, och Edith avlägger sina eviga löften; det gör hon den 21:a april 1938. Fler och fler släktingar och vänner lämnar landet. Edith är förbunden med sitt folk i bön och offer. Hon säger: “Jag litar på att Herren har tagit emot mitt liv för alla. Jag måste ständigt på nytt tänka på drottning Ester, som togs ut ifrån sitt folk just för att stå inför konungen på sitt folks vägnar. Jag är en mycket oduglig och eländig liten Ester, men den konung som har utvalt mig är oändligt stor och barmhärtig. Det är en stor tröst.”

Så kommer Kristallnatten, 8-9: november 1938; synagogorna brinner, och överallt attackeras judarna. Edith konstaterar: “Det är korsets skugga som faller över mitt folk.” Och hon inser, mer och mer, sin kallelse att bli en offergåva åt Gud för världens liv. Den 9 juni, fredagen i Kristi Lekamens oktav, skriver hon: “Redan nu tar jag emot den död som Gud uttänkt åt mig, i fullkomlig underkastelse under hans allraheligaste vilja, och det med glädje. Jag ber Herren, att han måtte ta emot mitt liv och min död till sin ära och till sitt förhärligande…”  Edith är medveten om att detta kommer att kosta henne mycket. Man frambär inte sig själv som ett offer, utan att det händer något. Gud har för vana att ta emot sådana erbjudanden! 

Nu drar det ihop sig. Syster Teresa Benedicta av Korset får undervisa noviserna i latin; hennes intelligens är ju en gåva att ta vara på. För egen del närmar hon sig alltmer Johannes av Korset. Hon söker den fullständiga föreningen med “den Outsägbare” och hon ser en kallelse att vara ett brännoffer åt Herren, att helt utblottad på sig själv ge sig hän åt Gud, för människornas frälsning.

Hitlers nät dras åt alltmer, även i Holland, där sr. Teresa Benedicta vistas nu. Hon och Rosa kallas att infinna sig hos Gestapo; när de kommer dit, hälsar sr. Teresa de närvarande med orden “Lovad vare Kristus!” istället för det påbjudna “Heil Hitler”. Hon är helt på det klara med att denna förföljelse inte är en oberoende politisk företeelse, utan ett led i den urgamla kampen mellan Gud och satan.

Många karmelitkloster stängs av nazisterna; ett av dem görs faktiskt om till danslokal för partiets flickorganisation. Systrarna Stein får rådet att gå under jorden; det finns möjlighet att gömma dem. Men Edith har alltid varit obrottsligt laglydig – och sr. Teresa Benedikta är det inte mindre.

Den 11 juli sänder flera kristna kyrkor ett gemensamt telegram till ockupationsmakten; man uttrycker sin förfäran över vad som sker mot judarna – och vädjar om barmhärtighet. Ockupationsmakten svarar med att berätta för varje inblandad avsändare, att det kommer att gå deras trosbekännare illa, om detta offentliggörs.

Alla kyrkor, utom Katolska Kyrkan, låter sig tystas. Men i varje katolsk predikstol läses skriften upp i biskoparnas herdabrev, söndagen den 26 juli. Svaret kommer; söndagen därpå, den 2 augusti, arresteras samtidigt över hela landet alla judar med katolsk trosbekännelse! Sr. Teresa Benedikta, hennes syster Rosa och flera andra förs bort av SS-män.

Man kan notera, att de protestantiska judar, som arresterats av misstag, blir frisläppta. Detta är en hämnd mot Katolska Kyrkan, för att dess biskopar inte lät sig skrämmas till tystnad. Detta påpekas för katolikerna, och sr. Teresa svarar: “Vi är stolta över våra modiga biskopar och är gärna beredda att lida för vår tro.”

Edit, sr. Teresa Benedicta, är helt viss om att hon kommer att få lida med och för sitt folk. Hon möter sitt öde som jude, med sina judiska fränder, och som kristen, förenad med Den Korsfäste. Det sista spåret av henne är ett samtal med en järnvägsanställd den 7 augusti. Därefter är tystnad. Eftersom hon är 51 år, och systern Rosa 59, blir de inte uttagna till något arbete, utan torde ha förts direkt till gaskamrarna. Den 9 augusti är därmed det datum då de båda får lida martyrdöden – för såväl sitt folk som för sin Kyrka.

Febe Lann, teol kand.