Samhällskontraktet är brutet – de styrande sviker de äldre

Du skall hedra din fader och din moder, på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.

Att hedra sina föräldrar, är inte bara ett av tio Guds bud, det är också det enda budet som bär ett löfte med sig. Dessutom är detta det första av de rent mellanmänskliga buden. Det säger något om vikten. 

Förr skaffade sig människor många barn; det berodde inte uteslutande på att man inte hade tillgång till barnbegränsande medel, utan barnen var en livförsäkring. Barnadödligheten var periodvis stor, och det var barnens ansvar att försörja sina föräldrar. 

I Sverige idag fungerar det på ett något annorlunda sätt. Vi har ett samhällskontrakt, som går ut på att individen arbetar och betalar skatt till samhället under större delen av sitt liv, för att, i gengäld, bli tillfredsställande försörjd av detta samhälle på ålderdomen. Ett bra system, som inte lämnar barnlösa åldringar i sticket, utan ger alla samma villkor. 

Med tanke på hur förträffligt detta system är, är det besynnerligt att det finns fattigpensionärer; hur kan det finnas gamla, som trots att de arbetat och slitit hela sitt yrkesverksamma liv likväl inte klarar sig på sin pension? Om man inte vetat hur väl vårt samhälle fungerar, skulle man kunna frestas att tro att de gamla kommer i kläm, när de som bestämmer föredrar att prioritera helt andra kostnader än just den hedersskuld vi alla har till den generation vars arbete bekostat vår uppväxt vad gäller exempelvis skolutbildning och läkarvård.

Hur kan det inträffa, att äldre människor inte kan leva av sin pension? Skall vi finna för sannolikt, att de är slösaktiga? Lever de lyxliv, med hummer och champagne, första veckan när pensionen kommit? Nej, det kan knappast vara en faktor att räkna med. Snarare är det väl så att en generation, som lärt sig spara och hushålla, får så lite att leva av per månad, att det inte räcker till en skälig levnadsnivå. Samhällskontraktet har brutits; det är inte våra pensionärer som brutit avtalet – de har gjort sin andel – utan de som bestämmer i Sverige idag. 

Jag försörjer mig som undersköterska på ett äldreboende i Göteborg. De som organiserar boendet gör sitt yttersta för att tillhandahålla det bästa tänkbara till hyresgästerna. Det finns flera goda hemlagade måltidsalternativ att välja mellan; under veckan (inte lördag-söndag, eller juli månad) kompletteras de två huvudalternativen med tre restaurangalternativ, vilka erbjuds i huset. Färskt nybakat bröd kommer från köket nästan dagligen. En personlig tränare står till förfogande för hyresgästernas behov/önskemål, och mycket annat. En underbar trädgård, med frigående pickande höns som förgyller utevistelsen sommartid, finns också. Vad mer kan man önska?

Jo, man kan önska sig mer personal! När vi är fyra undersköterskor som skall hjälpa sexton eller sjutton hyresgäster på morgonen, eller tre undersköterskor på kvällar och helger, så räcker vi inte till. Förvisso blir våra äldre försedda med det nödvändigaste; de ligger inte blöta eller (bokstavligen) skitiga, eller blir utan mat. De som orkar, kommer upp ur sängarna; alla får frukost och övriga måltider. Duschhjälp ges en gång i veckan. Smutstvätt tvättas. Sängar bäddas. Det råder ingen misär. 

Men hur ofta är det rimligt att duscha? Den som klarar av den detaljen själv, får givetvis lov att duscha när som helst; alla har egen dusch. Men nästan alla behöver hjälp med detta, och med den bemanning vi har, klarar vi bara av att hjälpa var och en en gång i veckan. En dusch i veckan, när det är värmebölja; det är inte tillräckligt. Det är inte respektfullt.

Vi som jobbar inom äldreomsorgen vill gärna leverera mer än så! Vi vill kunna ta med alla ut i trädgården, varje gång de vill det; vi vill kunna föreslå det, dagligen. Vi vill ge dem trädgårdsfika, dagligen. Vi vill kunna sitta vid sängkanten och lyssna – vid behov prata – varje kväll.

Ibland har vi en extra ”resurs”; då kan vi göra många av de här sakerna. Då kan resursen baka en kaka eller bärpaj, och de boende kan fika ute bland blommorna och hönsen. Då kan jag sitta vid en sängkant på kvällen och läsa poesi, eller sjunga en psalm, eller något annat som någon gammal dam eller herre längtar efter. Det är då det fungerar som det borde fungera. Men det är inte tillräckligt ofta den där extra resursen finns. Och det är inte mina chefer som är njugga, i sammanhanget; personalens löner betalas av kommunen, och kommunen tycker tydligen att det räcker gott och väl med fyra – eller tre – undersköterskor till sexton eller sjutton gamla människor, varav vissa behöver hjälp såväl med matning (några) som badrumsbestyr (de flesta), och givetvis (nästan alla) med på- och avklädning. 

Nyligen hade vi en sådan resurs (per våning?); då kunde vi ha “Trädgårdshäng”; kaffe – och kallt vatten – serverades i trädgården, tillsammans med egenhändigt gjorda bakelser (rulltårtsskivor med grädde och vinbär), bakade hallongrottor, en sorts cornflakes-och-chokladkakor, samt jordgubbspaj och bananpaj med vaniljglass. Hälften av hyresgästerna från den våning där jag arbetar, var med ute i trädgården då. Det är så vi vill jobba; det är så våra äldre damer och herrar förtjänar att få ha det! 

Skillnaden mellan ”att leva” och ”att överleva”, ligger i kvalitén; den kvalitén hänger ofta på den där extra resursen, som mina chefer stoppar dit så ofta de bara kan, men som kommunen uppenbarligen finner vara överflödig. Jag vill nog framhålla, att samhällskontraktet har brutits. Och det är – som sagt – inte våra gamla som brutit avtalet, utan de som bestämmer i samhället. 

Febe Lann
Teol kand och USK på Änggårdsbacken, Tre Stiftelser.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Göteborgsposten