Den heliga Klara (1193/94-1253)

Ett porträtt baserat på The Life of St. Clare Virgin av Fra’ Tommaso da Celano.

Först av allt, om hennes födsel

Chiara Scifi, från Assisi i mellersta Italien, kom från en förnäm och förmögen familj. Bägge hennes föräldrar var aristokrater. Hennes mor, Ortolana, var mycket andligt inspirerad och djupt religiös. Till exempel gjorde hon, innan Klara föddes, en lång pilgrimsresa till Det heliga landet och därefter en vallfärd till S:t Mikaels helgedom i södra Italien. Hon var också en mycket empatisk person och kände stort medlidande med de fattiga och nödlidande. Förutom att ha omsorg om sin familj ägnade hon en stor del av sin tid åt välgörenhet.
 
När Ortolana väntar Klara och dagen för födseln närmar sig, går hon till kyrkan för att be att allt måtte gå henne och barnet väl vid förlossningen. Knäböjd framför korset ber hon en bön och får en uppenbarelse. Hon hör en röst säga att hon inte skall vara rädd, att hon skall föda ett ljus och att det ljuset kommer att lysa över hela världen. Ortolana blir mycket tagen av denna profetia och när barnet är fött och det visar sig vara är en flicka, ger hon henne namnet Klara. Klara betyder att vara ljus, klar, obefläckad, berömd,

Om hennes uppväxt

Klara visar sig redan som barn ha speciella gåvor. Hon är begåvad,  kärleksfull och har en fantastisk utstrålning. Precis som sin mor visar hon tidigt stor medkänsla för de svaga i samhället. Hon ger ofta av sina ägodelar till de fattiga. Ofta i hemlighet, via någon förtrogen.

Hon börjar tidigt, under varsam vägledning av sin mor, att med stor hängivenhet ägna sig åt ett regelbundet gudstjänst- och böneliv. Som liten har hon inget radband. I stället har hon plockat småstenar, som hon ordnat i en prydlig liten rad och som hon använder för att hålla räkning på bönerna i Fader Vår.

Tidigt visar hon ett påfallande ointresse för materiella ting och hon bär en tagelskjorta under sina exklusiva kläder. Inte för att späka sig utan för att visa att under sin utsida, klädd för den materiella världen, har hon en insida klädd för den andliga.

När Klara är i övre tonåren och det börjar bli dags för henne att gifta sig visar hon inget intresse för det. Hon är en tilldragande person, friare saknas inte, och hennes familj försöker hitta ett lämpligt parti. Men hon avvisar anbuden eller försöker åtminstone att skjuta ett eventuellt giftermål på framtiden.

Klara blir redan under sin uppväxt mycket älskad och aktad och ryktet om hennes gudfruktighet, barmhärtighet och speciella utstrålning sprider sig alltmer.

Om hennes vänskap med Franciskus

Hon hör nu talas om Franciskus som bildat sin brödraorden*. Hon vill absolut träffa denne märkvärdige man, som lämnat sitt bekväma liv som förmögen playboy och riddare för att i stället leva i yttersta fattigdom och apostlaskap. Franciskus i sin tur hör talas om Klara och vill gärna träffa denna kvinna, som alla talar så vackert om. 

Franciskus söker upp Klara och äntligen träffas de båda. Och Klara blir helt fascinerad av Franciskus. Äntligen träffar hon någon som kan ge uttryck för det som hon själv burit inom sig under så många år! Franciskus blir hennes stora förebild och hon utser honom genast till sin andliga vägledare och rådgivare. Hon lovar honom total lydnad, ett löfte som hon håller livet ut. 

Franciskus blir i sin tur oerhört fascinerad av Klara, som trots sin ungdom är så andligt mogen. Han förstår att han i henne har hittat sin tvillingsjäl och att Klara är den som kan bilda den kvinnliga motsvarigheten till hans egen brödraorden. 

De fortsätter att träffas, ofta i hemlighet. Men för att undvika skvaller, Franciskus är ju munk och Klara en ung, vacker kvinna, har de alltid någon med sig vid sina möten. Antingen har de sällskap av någon av Klaras väninnor eller så är någon av Franciskus ordensbröder med. 

Klara som redan innan hon träffade Franciskus visat sig ointresserad av världsliga ting blir nu så påverkad av Franciskus att hon helt tappar intresset för att fortsätta ett materialistiskt liv. Hon börjar nästan visa ett förakt för allt som är världsligt! 

Hon hade tidigare inte heller visat något intresse för att gifta sig och bilda familj, och nu bestämmer hon sig definitivt för att aldrig göra det. 

Hur hon med Franciskus hjälp går från ett sekulariserat till ett religiöst liv

Efter mötena med Franciskus och efter att i timtal lyssnat till hans predikningar och hans livfulla beskrivningar av den glädje det innebär att helt och fullt leva sitt liv endast för Gud, bestämmer sig Klara till slut för att följa Franciskus ideal. Hon ber honom nu att bestämma hur och när detta skall ske. 

Palmsöndagen kommer och hon gör som Franciskus sagt henne. Hon klär sig i sin allra vackraste klänning, går till kyrkan tillsammans med sin familj och tar emot ett palmblad ur biskopens hand. Och följande kväll, fortfarande enligt Franciskus, gör hon sin efterlängtade flykt hemifrån. 

Tillsammans med en faster lämnar hon nu sin familj. Hon lämnar för alltid sitt hem, sin stad, hela sitt tidigare liv! Hon skyndar den halv mil långa vägen nerför berget, ner till Portiuncola, där Franciskus och hans bröder väntar och tar emot dem med tända ljus. 

Och här framför altaret, under altartavlan med Jungfru Maria, byter hon sin påkostade klänning** mot en enkel cape. Hon låter sina långa, vackra lockar falla för saxen. Hon tar av sig sina juveler och hon avlägger sina klosterlöften. 

Där framför Jungfru Maria som födde Guds son, där som Franciskus brödraorden föddes, där föds nu också Klaras systraorden “Den fattiga Klaras orden”. Efter denna ceremoni för Franciskus henne omedelbart till,  San Paulo, en kyrka som tillhör ett Benediktinerkloster och som ligger några kilometer utanför Assisi. 

Hur hon motstår sin familjs angrepp 

Klaras familj har nu fått veta vad som hänt och blir fullkomligt förkrossade! De fördömer genast hennes handlande och skyndar till kyrkan där Klara är. Man vill till varje pris få henne att ändra sig och komma hem igen; de försöker övertala henne, de smädar henne, de kommer med ljuva löften, de hånar henne. 

För hennes familj är detta en katastrof. De inte bara förlorar en älskad dotter. Det är också en social katastrof. En familjemedlem vänder hela deras samhällsklass och dess ideal ryggen för att leva som en tiggare! Visserligen har två av hennes kusiner tidigare anslutit sig till Franciskus brödraorden, men ingen kvinna har tidigare gjort som Klara. Till slut blir de så desperata att de med våld försöker få henne därifrån.

De sliter och drar i henne. Men Klara klamrar sig fast vid altarringen i kyrkan, hon står där i sin påvra klädsel, hon blottar sitt rakade huvud och hon bedyrar att hon aldrig någonsin kommer att avstå från att leva som Guds tjänarinna. 

Så här håller det på i flera dagar, men till slut inser hennes familj att deras försök är fruktlösa, de ger upp och modlösa ger de sig av därifrån. Några dagar senare för Franciskus Klara till San Angelo di Panzo, en annan  kyrka utanför Assisi. Klara är mycket uppriven. Hon är lycklig över att ha  gjort sitt livs vägval, men samtidigt uppskakad efter händelsen i San Paulo. Hennes hjärta är oroligt och Franciskuş beslutar att föra henne till San Damiano. 

Det var i San Damiano som Franciskus hade fått sin uppenbarelse. Där Gud talat till honom och sagt att han måste bygga upp hans kyrka som fallit i ruiner. Franciskus hade till en början tagit budskapet bokstavligt och med sina egna händer börjat restaurera San Damiano, som då var helt förfallen. Efter en tid hade han dock förstått att detta att bygga upp den förfallna kyrkan var bildlikt menat. 

Här finner Klara äntligen ro, här trivs hon och här kommer hon, tillsammans med sina systrar, att stanna ända till sin död drygt fyrtio år senare. Nu fastställs hennes systraorden, året är 1211, och Franciskus skriver klostrets regel, som bland annat består av de tre klosterlöftena kyskhet, lydnad och fattigdom samt ett arbetsbud och ett löfte att lyda påven och Franciskus samt deras efterföljare. 

Hur ryktet om hennes dygder sprider sig 

Nyheten om Klara börjar nu sprida sig och kvinnor från när och fjärran vill följa hennes ideal. Unga ogifta kvinnor bestämmer sig för att gå i kloster. Gifta kvinnor gör detsamma och bryter upp från sina äktenskap. Redan gifta par bestämmer sig för att leva i celibat, männen ansluter sig till Franciskus orden och kvinnorna bildar systraordnar. 

Mödrar uppmanar sina döttrar att följa Klaras exempel och döttrar uppmanar sina mödrar. Till exempel går både Klaras egen mor Ortolana och Klaras systrar Agnes och Beatrice samt två av Klaras kusiner efter en tid i kloster. 

Nyheten om Klara når även hertiginnor och till och med drottningar. Många lämnar sina bekväma palats, bygger enkla kloster och ser det som en ära att leva i fattigdom och kärlek till Gud. Kvinnor av börd avstår från att ingå äktenskap och gör som Klara i stället. Så gör Agnes, dottern till kungen av Bohemia, som först skulle ha gift sig med kejsar Fredrik Il och sedan med kung Henry III av England. Hon grundar i stället ett kloster i Prag. 

Isabelle av Frankrike, syster till Louis IX, vägrar att gifta sig med sonen till kejsar Fredrik även fast påven själv påbjuder det! Hon grundar ett kloster i Longchamp. Inom loppet av några år grundas en mängd kloster. Snart finns inte en stad i mellersta Italien som inte har ett eller flera kloster. I kardinal Reginalds distrikt till exempel, finns redan efter några år inte mindre än 24 kloster! 

Kvinnor som inte klarar det hårda klosterlivet följer i stället Klaras exempel på sitt eget sätt genom att följa andan i Klaras klosterregel i sitt privatliv. Klara skapar en kyskhetskult och att vara oskuld blir ett mode! 

Om hennes anspråkslöshet

Klara vill till en början inte ta på sig rollen som abbedissa. Hon vill hellre ha en underordnad ställning i stället för en överordnad. Hon vill hellre vara den som passar upp i stället för att bli uppassad. Hon vill hellre tjäna än att bli tjänad. 

Efter några år gör hon dock som Franciskus säger, hon har ju lovat lyda honom, och blir sina systrars ledare. Men i stället för att utnyttja den frihet denna position ger henne, blir hon än mer underdånig. Hon är den som står upp och serverar när de andra sitter ner och äter. Hon utför hellre sysslor själv än beordrar någon annan att uträtta dem. Hon tvättar sina systrars händer före maten och hon tvättar deras smutsiga fötter när de varit ute.  

Om hennes fattigdom 

Hon säljer hela sitt arvegods och skänker bort pengarna utan att behålla någonting för egen del. Hon anser att denna dyrbara pärla, kärleken till Jesus, kan man endast köpa genom att sälja allt. Hon förklarar för sina systrar att deras orden endast kan bli accepterad av Gud om de är rika i fattigdom. Och hon ger dem som förebild det fattiga Jesusbarnet i sitt enkla stall. 

Hon tar tacksamt emot mat av sina tiggarbröder. Hon blir nästan ledsen vid åsynen av hela brödskivor och aldrig blir hon så lycklig som när hon endast får smulor! Hon anhåller hos påven om att hennes orden skall få ett fattigdomsprivilegium. Påven blir mycket rörd, ingen har någonsin tidigare bett om det. Han anser dock och mycket bestämt, att de bör ha vissa tillgångar och erbjuder sig till och med att ge av sina egna medel. Men Klara avvisar naturligtvis erbjudandet! 

Om hennes botgöring 

Hon klär sig i en enkel cape gjord av grovt ylletyg. Inte så mycket för att hålla sig varm, som för att dölja sin vackra kropp. Under capen bär hon ett plagg gjort av grisskinn med den vassa och ojämnt avhuggna borsten vänd inåt. Eller så har hon en styy tagelskjorta under capen med grova knutar hört snörad runt kroppen. Hon använder aldrig skor utan går alltid barfota. 

Hon sover på golvet på en bädd av kvistar och med en träplanka som huvudkudde. Eller så sover hon på en tunn matta med lite halm under huvudet. Hon fastar konstant oavsett om det är fasteperiod eller inte. Vissa dagar äter hon ingenting, vissa dagar bara lite bröd och vatten. 

Botgöringen innebär inget lidande för henne. Tvärtom, den tycks göra henne ännu piggare och lyckligare. Men den tär hårt på hennes kropp. Hon blir allt klenare och sjukligare och hennes systrar börjar oroa sig för hennes hälsa. Det gör även Franciskus, som till slut förbjuder henne den hårda fastan. Hädanefter måste hon äta minst ett visst mått mat och en halv limpa bröd per dag! Dessutom övertalar han henne att fortsättningsvis sova på en madrass stoppad med halm. 

Om hennes böneliv 

Hon är helt främmande för allt världsligt och hon håller hela tiden sin själ sysselsatt med böner och lovprisningar. När hon ber ligger hon på knä med pannan mot golvet, medan floder av tårar strömmar utmed hennes kinder. Ofta har hon händerna framåtsträckta och kysser golvet, som vore det Jesu egna fötter hon höll i och kysste.

Hon stannar ofta uppe efter kvällsbönen och fortsätter att be långt efter det att hennes systrar gått och lagt sig. När hon återvänder från sina bönestunder strålar hon av glädje, kärleken strömmar ur henne och aldrig är hennes intellekt så klart som då! 

Om hennes hängivelse till nattvarden 

Hon är oerhört hängiven nattvarden. När hon skall ta emot den gråter och skakar hon i hela kroppen redan när hon närmar sig den. Hon upplever så starkt att det är Jesu egen kropp som är innesluten i detta sakrament och att det är Honom själv hon går för att ta emot! 

Hennes hängivenhet för nattvarden tar sig även andra uttryck. Av tyg, som systrarna själva spunnit tråden till och vävt, syr hon de allra vackraste korporaldukar som hon sedan slår in i purpurfärgat silke och skänker till kyrkor i och runtom Assisi. 

Om hennes kärlek till korset 

Hon har en glödande kärlek till korset. Det gör henne oerhört affekterad och hon gråter så fort hon betraktar det. Hon mediterar ofta över Jesu fem sår och hon läser ofta bönen “Korsoffret” som Franciskus lärt henne. Hon uppmanar ständigt sina systrar att sörja den korsfäste Jesus. Själv påminner hon sig om frälsarens sår genom ha ett rep med grova knutar snörat närmast kroppen. 

Om hennes beredvillighet att lyssna till evangeliet 

Hon ser till att hennes tiggarbröder så ofta som möjligt kommer till klostret för att predika. Hon är oerhört hängiven evangeliet och älskar att få det förkunnat. Hon kan få ut det goda från varje predikant, bra eller dålig, för hon anser att det är lika skarpsynt att plocka blomman från en vass törnbuske som att äta frukten från ett ypperligt träd! 

Hon lyssnar gärna på en gudstjänst på latin, fast hon inte kan språket, för hon vet att gömd under skalet av ord finns kärnan, som går att förstå bara man är lyhörd. 

Om hennes fostran av systrarna 

Klostret har bestämda tider for arbete, men arbetet får aldrig bli viktigare än bönelivet. Det finns mycket klara uppföranderegler och dagarna följer ett strikt schema. Det råder stor tystnad i klostret, Klara lägger synnerligen stor vikt vid tystnaden.

Systrarna lever ett kontemplativt liv. De samtalar inte med varandra, de konverserar eller diskuterar aldrig. Behöver de meddela sig med varandra gör de det med så få ord som möjligt. De har gemensamma hönestunder var tredje timme, även mitt i natten. Då är det Klara som först stiger upp, ringer i klockan och väcker sina systrar. I hennes kloster finns minsann ingen plats för ett halvhjärtat leverne! 

Om hennes barmhärtighet mot sina systrar 

Men Klara är på intet sätt en sträng abbedissa! Hon är ytterst kärleksfull mot sina systrar. Hon tröstar dem när de är ledsna och hon vakar över dem när de är sjuka. Hon värmer dem när det är kallt och klarar någon av systrarna inte den hårda klosterrutinen får hon följa en mildare rutin.  Klara är som en mor för sina systrar, de älskar henne som en sådan och de ser upp till henne. 

Om hennes mirakel 

Många söker sig till Klara för att bli botade från sina sjukdomar, som ingen läkare kunnat hjälpa dem med. Människor från när och fjärran kommer till henne för att bli botade från såväl fysiska som psykiska sjukdomar. Klara tar emot alla som söker upp henne. Hon ber för dem och hon gör korstecknet. Många blir botade redan när de närmar sig klostret och behöver aldrig träffa henne personligen! 

Till sist, om hennes död 

Efter att i drygt fyrtio år levt i yttersta fattigdom och botgöring, får hennes kropp till slut betala sitt pris. Hon är nu närmare sextio år, svårt sjuk och ligger för döden. Budet om Klaras förestående död sprider sig och en ständig ström av människor kommer för att besöka henne. Adel och präster. Borgare och bönder. Unga och gamla. Alla kommer de för att ta farväl av Klara. 

Biskopen av Ortia nås av budet och skyndar till hennes dödsbädd. Han håller en mässa och ger Klara och hennes systrar nattvarden. Även påven kommer på besök. Han ger henne sin hand så hon kan kyssa den, men hon vill även kyssa hans fot. Han sträcker henne sin nakna fot, hon kysser den och avslutar med att ömt stryka den mot sin kind.

Påven ger henne syndernas förlåtelse, välsignar henne och lovar henne full absolution. Klara bönfaller om att hennes orden måtte få sitt fattigdomsprivilegium. Hon får ett muntligt löfte och strax före sin död kommer äntligen det skriftliga beviset! 

Men helst vill Klara ha sina tiggarbröder*** hos sig. De kommer och läser högt för henne ur Jesu lidandes historia och stycken ur Den heliga skrift. Särskilt gläder det henne när broder Juniper, känd för sina hängivna predikningar, kommer för att berätta sina liknelser. Och två av hennes käraste bröder, broder Angelo och broder Leo, är hos henne vid slutet. 

Hennes systrar är naturligtvis helt utom sig av förtvivlan. De gråter vid hennes dödsbädd, dag som natt. Men Klara är inte rädd för att dö. Tvärtom, hon ser döden som en befriare. Äntligen skall hon få möta den hon älskat hela sitt liv. Äntligen skall hon få stå ansikte mot ansikte med Gud! 

Katarina Dahlbäck

Herren vare med Dig
Må Du alltid och på varje plats vara med Honom

(Den heliga Klaras välsignelse)

*   Franciskus (1181/82–1226) bildade sin orden år 1209
**  Klänningen finns bevarad och går att beskåda i Basilica di Santa Chiara i Assisi
*** Franciskus död inträffade 1226, dvs 27 år tidigare