För pedofilprästerna är prästkallet sekundärt

Just nu streamar dokumentären At the Heart of Gold: Inside the USA Gymnastics Scandal på HBO Nordic. Den handlar om den enorma skandalen i det amerikanska gymnastikförbundet som avslöjades under #Metoo-hösten 2017, och som resulterade i att en läkare som under decennier förgripit sig på i stort sett varenda ung flicka han behandlat i samband med träning och tävling åkte fast. Idag sitter Larry Nassar – som gömde sig bakom fasaden av from katolik och familjefar – bakom lås och bom och kommer aldrig någonsin mer att kunna utnyttja ett barn för sina lustar.

Som katolik kan man inte undgå att dra paralleller till Katolska kyrkan och den mängd pedofilskandaler som briserat under senare år. Med tanke på den tysthetskultur som rått och som, om man nu ska vara helt ärlig, fortfarande råder i hög grad kan man bara spekulera i hur många fall som inte uppdagats. Och tanken får en att må illa.

I dokumentären är det väl beskrivet hur pedofiler söker sig just till yrken – eller kall om man så vill – där det är lätt att komma i kontakt med sårbara barn och föräldrar som tenderar att tro att den maskerade pedofilen är en rättskaffens och vis människa som vill barnets bästa. I idrottssammanhang handlar det förstås om träningen,med skador och annat som kan uppstå i samband med den. I kyrkan handlar det om relationen till Gud.

Det är mycket lätt hänt att en präst tilldelas – eller tar sig an – en roll inte bara som Kristi tjänare utan som en auktoritet. Det är till prästen den fromma, troende familjen vänder sig när något är fel – det är prästen som tar emot bikt och som känner familjens hemligheter.

En man, som blivit präst för att han helt enkelt är kallad av Gud, känner ansvaret och vet att hantera det. En pedofil utnyttjar det så grovt som det är möjligt. För pedofilen är det drifterna som styr, inte ett kall från Gud. Och det är inte bara de olyckliga barnen som dras in i hot, övergrepp och förnedring – även föräldrarna dras in i skuggvärlden. Ofta hålls de ovetande om vad som pågår, men även i fall där de anar så vågar de inte säga ifrån av rädsla för makten.

Det framgår mycket tydligt i den välgjorda dokumentären att många kände till, eller åtminstone anade, vad Larry Nassar sysslade med bakom sitt milda, väna yttre. Det framgår också lika tydligt att ingen av dem var särskilt intresserad av att sanningen skulle komma ut, eftersom det skulle kunna ge organisationen dåligt rykte. En flicka vittnar till och med om hur hon förvägrades röntgen för ett skadat ben, för att pedofilen skulle ha möjlighet att fortsätta förgripa sig på henne under förevändning att han ägnade sig åt medicinska undersökningar. När hon till sist inte kunde träna längre blev hon utslängd från träningslokalen för gott. Senare visade det sig att hon tvingats träna med brutet ben. För att en pedofil skulle få sina begär tillfredsställda.

Det är så sjukt att det vänder sig i magen. Och lika sjukt är det som har pågått – och pågår – i Katolska kyrkan. Det är mycket att lätt att se samma mönster även där, med tigande biskopar och kardinaler och pedofiler som hålls om ryggen för att kyrkan inte ska få dåligt rykte. Och även om kyrkan idag officiellt tar ställning för öppenhet och mot skuggvärlden är det en lång väg kvar tills den tillfrisknat.

Jag tror att en av de starkast bidragande orsakerna till att kyrkans kvarnar mal så långsamt när det gäller övergreppen är att man ser på pedofilprästerna på fel sätt. Man ser, tror jag, prästerna som män som har ett kall från Gud men som är svaga i både kött och ande och därför inte kan stilla sina begär. Det gör att kyrkan ber för dem, och uppmanar lekfolket att be för dem, ungefär på samma sätt som man ber för en präst som kanske dricker för mycket eller tvivlar på Gud. Men pedofili är inte en mänsklig svaghet som utvecklas över tid utan en läggning som gör sig påmind tidigt i livet och som därför i mångt och mycket styr yrkesvalet.

Det finns ingen någorlunda påläst person som idag tror att pedofiler hamnar inom idrottsrörelsen, barnomsorgen eller skolan för att de känner en så stor kärlek till barn och ungdomar att de vill finnas där som en trygghet för dem. Varför skulle en pedofil som studerar till präst vara mindre förslagen och slug än andra pedofiler?

Menar jag då att vi katoliker inte ska be för pedofilprästerna? Nej, naturligtvis inte. Däremot bör vi, när vi ber, förstå vad de är och hur de fungerar så att vi kan be för deras räddning utifrån ett klarare och mer realistiskt perspektiv. De är trots allt pedofiler i första hand – präster i andra hand.

Bitte Assarmo