Viganò-affären synliggör Kyrkans inre splittring

För ett år sedan släppte ärkebiskop Viganò sitt vittnesmål mot Katolska kyrkan. Sedan dess har an hållit sig gömd. Så vad säger hans inlägg om Kyrkan idag?

För ett år sedan var ärkebiskop Carlo Maria Viganò en pensionerad diplomat som var föga känd utanför den begränsade världen av Vatikanenkännare. Han hade blivit utnämnd till apostolisk nuntie i USA i oktober 2011, men hans pensionering 2016 borde normalt ha signalerat slutet på hans inflytande.

Den 25 augusti 2018 släppte dock ärkebiskop Viganò ett häpnadsväckande dokument som gav honom en uppmärksamhet som hans tidigare karriär inte hade kunnat förutse. Innehållet i det 11-sidiga dokumentet, som släpptes samtidigt till press i Italien och USA, orsakade chockvågor i hela den världsvida Kyrkan.

Viganò påstod att Vatikanen redan år 2000, via hans företrädare på den amerikanska nuntiaturen, hade fått rapporter om Theodore McCarricks misstänkta sexövergrepp mot seminarister och präster. Han anklagade ansvariga personer för att ha mörkat rapporterna, så att McCarrick inte skulle hindras från att bli utnämnd till ärkebiskop av Washington och kardinal.

Ärkebiskopen sa att han själv inte bara hade varnat Vatikanen skriftligen om McCarricks aktiviteter utan att han dessutom 2013 informerat påve Franciskus om anklagelserna under en privat audiens. Istället för att ha agerat ökade påven tvärtom McCarricks inflytande inom kyrkan genom att upphäva de restriktioner som hans företrädare Benedict XVI utfärdat mot kardinalen. På så vis kom McCarrick att bli en högprofilerad internationell representant för Kyrkan, och medansvarig för utnämningar av nya amerikanska biskopar.

Det mest chockerande av allt var att den tidigare lojale påvlige tjänaren krävde att påven skulle avgå. ”Han måste erkänna sina misstag”, skrev Viganò, ”och med tanke på den påstådda nolltoleransen mot övergrepp måste påve Franciskus vara först med att föregå med gott exempel och avgå tillsammans med de biskopar och kardinaler som mörkade McCarricks övergrepp”.

Ärkebiskop Viganòr har brutit ett tabu. Hans val att gå ut offentligt sågs av många som en vändpunkt, inte bara för Franciskus pontifikat utan för Kyrkan som helhet. Så hur ser situationen ut ett år senare?

Många har försökt att utröna om ärkebiskopens anklagelser är sanna eller falska, men viktigare är vad de avslöjar om Kyrkans tillstånd och om något har förändrats som ett resultat av ärkebiskopens ingripande, och i så fall hur.

Theodore McCarrick avslutar sitt liv som en vanärad man, långt från den prestige och makt som han en gång verkade oantastlig i. Det var naturligvis intge Viganò själv som avslöjade honom. Trovärdiga bevis mot McCarrick hade redan lett till hans avsked som kardinal i juli 2018 och påven hade då beordrat honom att leva ett liv i privat bön och botgöring.

Viganò har sagt att han beslutade att göra sin rapport offentlig eftersom han var förfärad över att Vatikanen under Franciskus hade agerat mot McCarrick först när bevisen tvingade dem.

Det är tänkbart att den sista akten i McCarricks fall – hans slutliga degradering – inte skulle ha hänt utan ärkebiskopens ingripande. Processen kunde ha dragits ut avsevärt mycket längre, eller rentav runnit ut i sanden i all tysthet. Det är till och med möjligt att ärkebiskop Viganò ironiskt nog räddade Vatikanen, som inte alltid till fullo förstår styrkan hos den allmänna opinionen, från en katastrofal missbedömning. Men det är bara spekulationer.

Hur är det då med ärkebiskop Viganò själv? När hans rapport blev offentlig gick han under jorden, och var han befinner sig är fortfarande okänt för alla utom ett fåtal invigda. Det har till och med ryktats att han har fruktat för sitt liv. Hans hållning tycks dock inte ha ändrats. Ärkebiskop Viganò fortsätter att tala som en man som vill ha ett rent samvete, och som håller Kyrkans väl som det allra viktigaste.

Det som är uppenbart är att ärkebiskopen fortfarande ses som en hjälte av vissa och en skurk av andra, något som måste vara en främmande och outforskad mark för en diplomat. Kyrkan är inte immun mot den polarisering som råder i världen idag, och de skilda åsikterna om ärkebiskopens agerande har påverkat de olika ideologiska grupperna.

Har Viganò gjort polariseringen värre? Tonläget har höjts i diskussionen under det senaste året. Det har höjts röster för att var och en som inte tar avstånd från den tidigare nuntien per automatik är illojal mot påve Franciskus, och att de som menar att Viganòs anklagelser bör tas på allvar och utredas har en mörk agenda. Andra tycks ägna sig åt en annan typ av häxjakt, och utnyttjar Viganòs rapport för att underminera Kyrkans morallära inifrån, samtidigt som de håller varandra om ryggen.

Ärkebiskop Viganò har ställt frågor som fortfarande behöver besvaras. Ett år senare tycks det säkerställt att Vatikanen hade fått information om McCarrick flera år innan man agerade, och att de restriktioner som påve Benedict XVI utfärdade inte följdes som de skulle. Kardinal Ouellets slutsats att påve Franciskus inte kan förväntas komma ihåg att Viganò berättat för honom om McCarricks chockerande fall verkar inte övertygande. På samma sätt verkar det märkligt att påven gav McCarrick ännu fler högprofilerade uppdrag, efter Benedicts tidigare agerande. Om Franciskus ingenting visste om anklagelserna – som vid den tiden var välkända i Rom – och om Benedicts åtgärder, varför blev han då inte upplyst om dem?

Den respekt som katoliker har för påven bör givetvis inte innebära att en påve, eller hans närmaste medarbetare, ska slippa förklara sina handlingar och beslut. Vi måste dock visa dem respekt och vara beredda att tolka deras handlingar välvilligt när det är möjligt. Ärkebiskop Viganò kunde kanske ha fått mer gehör för sin sak om han varit mer generös mot dem han kritiserade. Men kanske borde också hans mest rasande motståndare också visa honom samma generositet.

Källa: Catholic Herald