Är det skillnad på mord och mord?

Två kvinnor har blivit skjutna till döds på kort tid och nu, säger inrikesminister Mikael Damberg, har våldet ”passerat alla gränser”. Plötsligt förstår ministern att människor är oroliga, får vi veta i en artikel i SVT: ”Skjutningarna och sprängningarna har flyttat in i bostadsområden. Det dödliga våldet kommer närmare vanliga människor och det skapar oro.” säger Damberg. Han menar också att det är “en annan typ av våld”.

Det låter kanske fint att inrikesministern plötsligt är så engagerad, men det kommer alldeles för sent och det är alldeles för vagt. Det är inte först nu som skjutningarna och sprängningarna har “flyttat in” i människors bostadsområden för även Rinkeby och Rosengård är bostadsområden. Av Dambergs yttrande att döma förstår han inte att även de så kallade utsatta områdena till största delen består av vanliga skötsamma medborgare. Han tycks heller inte ha hört de rop på hjälp som ljudit allt högre under de senaste åren. Det är inte särskilt längesen som Eller är det först nu, när Mikael Damberg fått nog, som det blir legitimt att uttrycka oro över det som sker?

Och vad menar han med “en annan typ av våld”? Trodde han verkligen inte att det skulle komma en dag då kvinnor sköts på öppen gata, i ett land där alltfler yrkeskriminella börjar göra anspråk på våldsmonopolet? I så fall är han mer än lovligt naiv.

Mikael Damberg säger också, liksom i förbigående, att han är orolig över samhällsutvecklingen. Vi är på samma nivå som på 1990-talet, säger han bekymrat, och får det att låta som om det var fler dödsskjutningar för 20-25 år sedan. Det är helt horribelt, och dessutom korkat, eftersom det finns gott om statistik som visar motsatsen,

Enligt en rapport från BRÅ låg antalet dödsskjutningar på omkring 20 per år från 1990 och 25 år framåt. 2015 sköts 31 personer till döds och 2017 mördades 45 personer med skjutvapen. Trots att vi blivit fler invånare i Sverige sedan 1990 har antalet skjutningar ökat oändligt mycket mer än antalet invånare. 1990 hade Sverige omkring 8,5 miljoner invånare. 2017 hade vi blivit närmare 10 miljoner. Det är en ökning med 17,6 procent. Ökningen av antalet dödsskjutningar 1990 jämfört med 2017 är 125 procent.

Dödsskjutningarna har även förändrats till sin karaktär. 1990-1995 var det 18 procent av dödsskjutningarna som grundade sig i kriminella konflikter, numera ligger kriminella konflikter bakom omkring hälften av dödsskjutningarna, 48 procent. De sker också allt oftare på allmän plats. platser – 1990 ägde 17 procent av dödsskjutningarna på gator och torg och andra allmänna platser medan motsvarande siffra 2013 var 34 procent. Risken för allmänheten har alltså blivit markant större, och det långt innan den unga kvinnan i Malmö sköts ihjäl.

Men även om Mikael Damberg försöker få det att verka som om dödsskjutningar alltid har varit lika vanligt förekommande kan han i alla fall presentera strategier för att stävja dem. Förbud mot oregistrerade kontantkort för mobiler är en av dem – en annan är att ”skärpa en del straff så att de som spränger och skjuter också åker in i fängelse.”

Jag tillhör nog de mossiga gamla uvar som trodde att sådana brott redan idag ger fängelse. Men jag hade tydligen fel. Så om nu regeringen bara kan göra det lite mer olagligt att spränga pch skjuta så kan vi alla andas ut. Eller?

Bitte Assarmo