Gellert Tamas offrade de apatiska barnen på godhetens altare

Den svenska godheten känner inga gränser. Den är faktiskt så gränslös att man kan avfärda en människas vittnesmål om sina egna erfarenheter som ett hot från ”ytterlighetshögern”. I alla fall om man får tro Gellert Tamas, den man som gjorde sig ett namn och en karriär på att skriva om de apatiska flyktingbarnen. Det har nämligen visat sig att han, och många med honom, hade fel.

Asylsökande med apatiska barn började dyka upp i den svenska samhällsdebatten under 2005. Barn, vars familjer sökte asyl i Sverige, visade upp ett katatoniskt tillstånd och det debatterades häftigt om orsakerna. Vissa ansåg att det var asylprocessens osäkerhet som låg till grund för barnens apati – andra att orsaken till apatin snarare låg i vanvård, undernäring och misshandel i hemmet. Men det dröjde inte länge förrän det blev fult och fel att ens nämna att apatin kunde bero på föräldrarna. Journalister, kändisar och organisationer som Sveriges Kristna Råd gjorde allt för att svartmåla dem som vågade andas om att det kunde handla om bluffmakeri och barnmisshandel från föräldrarnas sida, i strävan efter att få asyl.

En av de starkast bidragande till att sanningen om de apatiska drunknade i lögner var författaren och journalisten Gellert Tamas. När han 2009 kom ut med sin bok De apatiska hade i stort sett alla kritiska röster tystnat, för vem vill bli anklagad för att vara främlingsfientlig och högerextrem?

Men även apatiska barn växer upp och idag, när de blivit vuxna, kan de berätta den sanning som Gellert Tamas, och många med honom, inte ville ta del av då fenomenet var aktuellt. Det är fruktansvärda berättelser om ofattbart grymma övergrepp; fysisk och psykisk misshandel, hot, svält…

– Jag bad till Gud varje gång att någon skulle säga till min pappa: ”Vad håller ni på med, din unge är ju frisk?” De var ju utbildade läkare, de måste ha fattat. Men ingen sa något, säger ett av barnen till Magasinet Filter.

Men det fanns människor som sa något. Problemet var att de tystades av medier och politiker och aktivister som såg en chans att framställa sig själva som speciellt goda och fina människor och kanske rentav tjäna en hacka på köpet.

Sådana som Gellert Tamas.

Om Tamas verkligen hade brytt sig om barnen, så som han hävdat under hela den långa tid som gått sedan hans bok gavs ut, så skulle han själv ha sökt upp de här barnen idag, när de är vuxna, och följt upp deras fortsatta liv. Och när han upptäckte att han hade fel, och faktiskt underblåste barnmisshandel och övergrepp med sina påståenden, skulle han ha erkänt det. Det går att förlåta en människa som låtit sig luras av manipulativa människor med en mörk agenda – men att förlåta någon som hårdnackat avfärdar de barn han gjort en karriär på? Det är svårare, för många är det kanske omöjligt.

Idag hävdar Gellert Tamas istället att det finns en ”högerextrem agenda” bakom artikeln om de apatiska barnen. Hans svar på sanningen är att förneka den, så som han alltid förnekat den. Så mån är han om sitt eget rykte, och ryktet om sin egen godhet, att han hellre offrar de apatiska barnen. Det är ett sådant vedervärdigt hyckleri att det knappast går att greppa.

Den här typen av godhetshyckleri är alltför vanligt i Sverige. När det uppdagades att det finns romska människohandlare i Sverige satt den självutnämnde människorättsaktivisten Hans Caldaras i TV och beklagade att sanningen kommit fram. Hellre offra några tiggare än sin egen status som människorättskämpe. Och vem kan glömma skandalen med de ensamkommande afghanerna? Det officiella Sverige valde att se mellan fingrarna på lögner om både ålder och identitet, och istället smutskasta dem som ifrågasatte det rimliga i att vuxna män skulle få asyl som barn.

Nu måste medier, politiker och aktivister ta lärdom av de apatiska barnens egna vittnesmål. Vi behöver en saklig debatt i Sverige, inte en debatt som grundas på känslosvall och egotrippar, och vi behöver politiker och myndigheter som vågar stå raka i ryggen och tala med förnuftets röst även när massmedierna svämmar över av ansvarslösa känslostormar.

Bitte Assarmo